Klas Ingesson trivdes (förstås) som fotbollsproffs på de stora arenorna i Europa. Men det fanns någonting som var viktigare för honom. Ett liv i och med naturen. Trots mängder av alternativ flyttade Klas tillbaka till sina hemtrakter när han avslutat karriären.
Klas Ingesson var en av hjältarna när svenska fotbollslandslaget tog brons i fotbolls-VM i USA 1994. Hans internationella karriär var lång och framgångsrik. Oavsett om han spelade i landslaget eller i italienska Serie A var det lojaliteten och offerviljan som var kännetecknande för Klas. Han var urstark på ett naturligt sätt och för fansen förblev han skogshuggaren från Ödeshög.
När Klas avslutade sitt luxuösa leverne som fotbollsmiljonär var det inte aktuellt att förlänga livet i exil som så många andra ex-spelare. Klas flyttade omedelbart hem till Sverige.

Livet mer än fotboll
Hans önskan och längtan tillbaka till Sverige förvånade och inspirerade lagkamraterna. Juventusförsvararen Nicola Legrottaglie minns Klas:
”Han var den som tog hand om mig i Bari och lärde mig massor. Han öppnade mina ögon för livsåskådningsfrågor. Han längtade hem till Sverige trots att han var 30 år. Hans liv var mer än fotboll. Han pratade alltid om att han ville flytta hem, köpa lite skog och slå sig ner. Det gjorde intryck på mig.”
– Oj, det var roligt, sa han så? Han var inte mer än sjutton kanske när han började med oss i Bari. Det var kul.
– Näe, du vet, italienarna har ju inte samma chans som oss att få vara ute i skogen. Det är helt enkelt för mycket folk på för liten yta.

Förverkligade drömmen om en egen skogsgård
När Klas la av med fotbollen 2001 förverkligade han sin dröm. Klas började arbeta med Bjärkefalls gård, 850 hektar av skogar och sjöar. Hos Klas kan man t ex jaga, vandra, konferera, ta jägarexamen och kanske framförallt – varva ner ute i det fria.
– Under mina år som fotbollsproffs var pressen ofta stor. Stressen blev den svåraste motståndaren. I det långa loppet är det inte hållbart. För att kunna hantera stressen tog jag hjälp av stillheten och lugnet i naturen. Det vill jag nu erbjuda andra. Vi försöker skapa något unikt där jakt och friluftsliv går hand i hand.

Kapningar utanför planen
Under sin fotbollskarriär spelade Klas för bland andra Bari, Lecce och Marseille men han peakade under sina år i Bologna. Säsongen 1999-2000 var Klas en av ligans stjärnor. Han spelade i Bologna tillsammans med bronskompisen från -94, Kenneth Andersson, och utsågs till ligans tredje bästa mittfältare. Trots sin stjärnstatus förblev Klas densamme. Stylade fotbollsmiljonärer trodde inte sina ögon när Klas mitt under ett träningspass avvek för att hjälpa en man med att fälla några träd intill träningsanläggningen.
– Jo, jag gick fram till mannen och tog över motorsågen. Spelarna i laget blev smått chockade när jag drog i gång motorsågen och fällde träden iförd fotbollsskor och kortbyxor.
– Klädvalet var inte att rekommendera, men kul var det.

Maria Karlsson har hunnit med en hel del. Hon har jobbat i Tyskland och Schweiz och skriver nu även om sina upplevelser på jobben i krönikeform. Bra jobbat av en person som varken kan eller vill planera.
– Jag måste ha kul varenda dag. Jag planerar inte så mycket, man blir bara besviken då. Dessutom är jag väldigt dålig på att planera, så jag hoppar bara på saker som verkar roliga.
För att vara en så social typ blir det nästan en motsägelse för Maria ett ha ett så isolerat jobb.
– Jag tycker om att jobba själv. Det kan vara rätt ensamt ibland, men jag trivs verkligen med det. Det dyker alltid upp olika problem som måste lösas och när man gjort det känns det bra.

Tur som en tokig
Hittills har Maria haft en sagolik tur, åtminstone enligt henne själv.
– Jag har åkt på en räkmacka, antingen är det ren tur eller så in-tuition.
Saker landar i hennes knä med jämna mellanrum. Allt började med att Maria var trött på att sitta i skolbänken och valde naturbruksgymnasium som hon antog skulle ha en mer praktisk inriktning. Rätt och riktigt visst, men trots allt ett tufft val för en tjej från stan.
Efter gymnasiet tog Maria lastbils- och busskort och letade sen jobb på det där energiska sättet som bara vissa fixar att göra – hon läste Gula Sidorna och skickade personliga brev.
– En fredag ringde en entreprenör upp och undrade om jag skulle med till Tyskland på söndag. Då var det bara att hänga på.
Nästa lyckträff inträffade på skogsmässan Elmia Wood. Maria anmälde sig och deltog i en tävling i att köra skotare. Hon blev upptäckt, på rock- eller popmanér, av en schweizare som ville se henne på en liknande tävling i hemlandet.
För honom var Maria unik, i Schweiz hade han aldrig sett en kvinnlig skogsmaskinsförare. Även tävlingen i Lausanne gick bra och samme schweiziske entreprenör erbjöd Maria jobb. Den här gången blev hon kvar fyra år i utlandet.

Tidningskrönikör också
Idag kör Maria skördare åt Dema Skog. Hon trivs bättre med att jobba inom skogsbruket i Sverige än Mellaneuropa. ”Det är lite friare här hemma.” Hon har stadgat sig och köpt hus… men Marias sambo kanske inte ska pusta ut ännu. Det dimper nog snart ner ett nytt äventyr i Marias knä.
Maria skriver om sina upplevelser i tidningen Skogsteknik.
– Jag har alltid gillat att skriva, och har ju gott om tid att fundera i hytten. Och så händer det ju saker hela tiden.

Bröderna Jan och Per Folkesson driver företaget Folkessons Skog i Hallen, Jämtland. Det låter precis som det var bröderna som startade företaget men så är det inte. Det gjorde deras farsa och farbror. 1996 gick företaget över till sönerna som med olika bakgrund tillsammans driver företaget med fem anställda.
Som ni förstår är Jan och Per uppväxta med skogsarbete som det mest naturliga sättet att ställa mat på bordet.
För den äldre brorsan, Jan, gick vägen till skogsarbetet spikrakt via naturbruksgymnasium. Lillebror Per valde bygg- och anläggning men även han drogs snabbt in i familjeföretaget.
– Jag har lärt honom och han har lärt sig själv. Sen har vi ju också hela tiden gått på vidareutbildning, i naturvård till exempel. Det händer saker hela tiden som man måste lära sig och hänga med i.

Tusenkonstnärer

Jan har ända sedan skoltiden jobbat för sin pappa. Planen var hela tiden att få jobba i skogen och så småningom även ta över företaget.
– Det som är så roligt är att man måste kunna så mycket. Man ska vara lite biolog, svagströmselektriker och datakunnig utanpå allt annat. Visst kan det vara struligt och jobbigt ibland men då brukar jag fråga mig själv vad jag skulle göra istället som skulle vara bättre än hur jag har det idag… och hittills har jag inte kommit på nåt svar.
Utöver de kunskaper som krävs för att köra skogsmaskiner (och reparera dem) krävs det nuförtiden även av Jan och Per att vara företagsledare.
– Det känns som om det blir mer och mer att hålla reda på. Men det är kul att leda och styra företaget. Det är en drivkraft att bli bättre, effektivisera företaget och givetvis utveckla sig själv och våra anställda.
Blev framtiden i skogen som ni hoppats?
– Det blev inte som jag tänkt mig, men jag är absolut inte besviken… tvärtom. Allt känns mycket bättre och mycket mer stabilt än jag någonsin kunde drömma om, säger Jan.